På tisdagen skjutsade vi barnen till skolan. Erik
stannade med dem medan de gick in i sina klasser.
Jag fortsatte till jobbet som vanligt. Väl där ringde
jag min mamma och berättade att barnen börjat i skolan. Hon hade redan pratat
med Elisabet så hon visste vad som hände på Karintorp.
På hemvägen handlade jag middag. Det blev spagetti med
köttfärssås som Erik gärna lagade.
Innan middagen var klar kom Lena i sällskap med en
socialsekreterare från stan. Jag minns inte vad hon hette, men jag minns att
hon hade en väldigt fientlig utstrålning. Och inte presenterade hon sig heller.
Lena ville prata ensam med barnen. Hon tog dem och socialsekreteraren med sig
upp i vardagsrummet och stängde dörren. Erik och jag förstod ingenting. Vi
kände oss vilsna och undrade varför vi inte pratade allihop, lugnt och sansat.
Efter en kvart kunde jag inte hålla mig utan gick upp och sa att jag tyckte det
var fel att göra så här. Och framförallt tyckte jag det var fel av
socialsekreteraren att inte samla oss allihop utan stänga in sig med Lena och
barnen. Det var ju trots allt inte så att vi hade kidnappat dem. De hade
framfört önskemål om att flytta till oss och det var det vi nu skulle reda ut.
Erik och jag borde ha fått vara med. Det sa jag också. Och sen gick jag arg som
tusan.
Efter en stund kom socialsekreteraren ned och talade
om att hon arbetade på familjerätten i stan och att vi skulle ses där klockan
tio nästa dag. Det retade mig att hon inte hade presenterat sig. Det tyckte jag
faktiskt hörde till god ton. Men jag sa inget. Sedan åkte hon och Lena iväg.
Det blev sen middag den kvällen. Men vi gjorde så gott
vi kunde. Erik läste som vanligt för barnen när de lagt sig.
.
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar