Svante
hade
bott
hos
sin
pappa
sedan
han
och
jag
skildes.
Jag
hade
saknat
honom
mycket.
Vi
hade stått varandra nära
innan
skilsmässan
och
det
hade
tagit
lång
tid
för
oss
att
hitta varandra igen.
Svante hade
kommit lagom till sin födelsedag Och
den firade vi
med alla tillbehör, ljus
och flagga, choklad
med vispgrädde, och solskenstårta.
Jag
och
Gustav
fyller
år
i
början
av
oktober.
Erik
och
jag
firade
min
födelsedag
med
den
obligatoriska solskenstårtan, ljus och flagga. Några dagar senare kom, barnen. På lördagen var det
dags för Gustavs födelsedagsmiddag.
Gustav hade önskat sig krabba. Jag älskade det också så vi åt det till lunch. Hasse och hans flickvän Maria kom för att gratta. På kvällen satt vi i matsalen med Gustavs
10 tända ljus och några stakar till för oss andra. Vi åt älggryta och till efterrätt blev det marängswiss.
När
barnen
hade
lagt
sig
efter
den
obligatoriska
sagan satt Erik och
jag i köket och
pratade om att vi kände oss så glada och nöjda över att vi hade firat Gustav. Och att det blivit så lyckat. Erik trodde att Gustav också var nöjd med grattandet.
Vid
tiotiden
kom
Sara
tassande.
Hon
kröp
upp
i
Eriks
knä.
Hon
kunde
inte
sova
och
ville
gosa med sin pappa ett tag. Och det var mysigt att se far och dotter pussas och småprata med varandra.
– Jag vill inte åka hem. Jag vill bo hos er, sade Sara och vände sig mot
mig.Erik och jag tappade hakan. Vi tittade på varandra och fick inte ett ord ur oss på en lång stund.
– Men lilla gumman visst får du det, sa Erik när han hämtat sig. Men varför vill du inte bo hos mamma?
– Jag tycker att det är mycket bättre hos er. Här är så lugnt och skönt. Hemma är det alltid en massa gap och skrik.
Erik och jag tittade på varandra och jag såg glädjen i hans ögon.
– Det är klart att du får det, sa jag medan jag tänkte. Hur ska det gå? Lena kommer aldrig att gå med på att Sara flyttar till oss.
– Men vi ska kanske prata med Anton och Gustav också. De kanske inte vill bo här.
– Jag hörde att dom pratade när jag smög ner.
– Ja men då går vi upp till dom nu, sa Erik och satte ner Sara på golvet.
– Men ska vi inte sova på saken först, sa jag, men Erik skakade på huvudet och gick mot trappan.
Pojkarna var mycket riktigt vakna.
– Ja vi vill också bo här, sa Gustav när Erik berättat att Sara ville bo på Karintorp.
– John är inte snäll, sa Gustav.
– Nej det är han verkligen inte, fyllde Anton i.
–Vad gör han då, frågade Erik.
– Han slåss, sa Gustav.
Då blev Erik arg och frågade om John brukade slå dem. Det hade hänt en gång att Gustav hade fått en örfil när han hade grälat med John.
– Och vi måste kalla honom pappa. Och det vill vi inte, sa Anton.
Vi fortsatte en lång stund att prata om vad barnen ville, vad som var möjligt och vad Erik skulle säga till deras mamma när han ringde. Barnen var fast beslutna att flytta till Karintorp.
Så Erik lovade att ringa med detsamma efter frukost nästa morgon.
Till slut kunde vi krama om barnen och säga godnatt.
Erik och jag låg länge och pratade innan vi somnade. Livet hade tagit en oväntad inriktning. Jag tänkte på vad Erik hade berättat ett år tidigare. Att barnen hade bott periodvis hos honom.
Sara hade han hämtat på BB när hon var tre veckor. Hon hade bott hos honom i åtta månader.
Då var Erik tvungen att ta en del av sitt fängelsestraff för vapenvägran. Sara, Anton och Gustav blev placerade i fosterhem i flera månader innan Lena tog hem dem. Jag visste att Erik saknade sina barn väldigt mycket.
Klart att barnen skulle bo med oss om det var det de ville. Men vad skulle Lena säga när hon fick veta det. Hon skulle aldrig gå med på det, tänkte jag. Men jag sa inget.
bilden lånad från nätet