Translate

söndag 29 oktober 2017

Augusti-September










Det var med sorg i hjärtat Erik och jag vinkade av barnen en söndag andra veckan i augusti. Vi hade haft det så härligt i sju långa veckor.

På kvällen tog Erik med sig Caline på en löparrunda i skogen. Jag tittade på tv en stund men hade svårt att koncentrera mig. Tankarna vandrade hit och dit och tystnaden var öronbedövande. Så jag stängde av och satt en stund i mörkret.

Det var skönt när Erik och Caline kom hem. Erik duschade och jag gav både Buttan, labradoren och Caline mat. Klappade om dem och talade om hur ledsen jag var för att barnen åkt och det blivit så tyst i huset. Caline var alldeles andfådd och kunde inte äta. Så jag tog bort hennes mat och sa att hon fick vänta en stund. Hon drack mycket vatten och la sig ned och somnade.

Lite senare satte Erik och jag oss vid köksbordet, som vi ofta gjorde. Jag tände ljusen och vi pratade i flera timmar om hur härlig sommaren varit. Vi såg fram emot med längtan att barnen skulle komma igen om 14 dagar.

Både Erik och min semester var slut och vi började jobba båda två. Jag jobbade i stan två mil hemifrån. Men Erik hade sex mil att köra så det var tidiga morgnar.

Dagarna gick fort i och med att vi båda var hemifrån hela dagarna. Vi var båda trötta på kvällarna och somnade tidigt.

Till vår stora sorg fick jag ett andra missfall. Vi ville gärna ha ett gemensamt barn men det ville sig inte riktigt.

Jag sörjde länge men lovade samtidigt mig själv att inte ge upp.

I slutet av augusti kom barnen igen. Det märktes nu att den långa vistelsen hos oss under sommaren gjorde att barnen verkligen kände sig hemma på Karintorp.

Gustav ville baka bröd redan på fredagskvällen och Anton lagade middag med Erik och lilla Sara var med lite överallt.

Helgen gick som vanligt alldeles för fort. Men nu hade fjortondagarsperioderna utan barnen börjat. Och det visste vi ju hur det var.

En kväll ringde min son Svante och frågade om han fick flytta hem till oss. Han bodde i en egen lägenhet sedan ett år tillbaka. Nu kände han sig ensam och ville gärna bo på Karintorp ett tag.

- Självklart att du får det, sa jag.

Några dagar senare hyrde Erik en släpvagn och hjälpte Svante att flytta hem till oss.  Han kom lagom till sin födelsedag, som vi firade med alla tillbehör. Ljus, choklad med vispgrädde och solskenstårta.  


söndag 9 juli 2017


Sommar






Så kom den sommaren då allting började hända.

Hettan kom redan i juni. Trettio grader varmt i sju veckor.

Barnen kom strax innan midsommar och skulle stanna hela sommaren.

Jag hade ställt min vävstol i den stora hallen och satt där och vävde på morgnarna när det var som svalast. Dörren ut mot trädgården stod öppen så jag kunde höra barnens rop och skratt när de badade i dammen nedanför huset, eller gungade i repet som var fäst högt upp i den stora asken.

Det var skugga där fram till klockan två och det var skönt att sitta där och ta en kopp kaffe och läsa. Sara kom gärna och kröp upp i knät och vi småpratade och pussade och kramades. Det var mysigt med den lilla flickkroppen så nära. Sara var den enda dotter jag hade, brukade jag säga till henne och då fnissade hon.

Ibland kunde Gustav och Anton bli riktigt osams så där som bara bröder blir. En gång stod Gustav på kökstrappan och sköt med pil och båge. Han sköt en pil mot Anton och den strök förbi hans mage och lämnade ett skrapsår. En annan gång rök pojkarna ihop och brottades och pucklade på varandra så Erik var tvungen att skilja dem åt. Men för det mesta var de riktigt goda vänner. De kunde också gadda ihop sig och retas med min son Svante som hade sin flickvän hemma. De låg på gräsmattan och försökte sola medan Gustav och Anton sprang runt dem och sköt med vattenpistol.

Vid den tiden hade Erik och jag två hästar. Det skulle bli fler med tiden. Alla barnen ville gärna lära sig att rida men våra hästar var för stora för dem. Vår hovslagare hade en liten ponny som han lånade ut. Och den var precis lagom stor för barnen. I hettan var bromsarna väldigt svåra så det gällde att rida på kvällen.

Gustav var väldigt idrottsintresserad . Erik hade löptränat och tävlat större delen av sitt liv. De väckte intresset för löpning hos pojkarna. Vi hade en idrottsplats inte så långt bort och dit åkte vi ibland. Framförallt Gustav fick springa på en riktig bana. Och han var väldigt snabb.

På hemvägen badade vi alltid i vår badsjö och ibland fiskade barnen.

På kvällarna läste Erik ur Mio min Mio eller någon annan av Astrid Lindgrens böcker.


onsdag 1 mars 2017

Försommar



Mamma Tuttan hade önskat att vara med på bröllopet. Pappa hade
ringt och frågat varför inte det var möjligt. Men Erik och jag ville ha det
helt för oss själva. Så vi ordnade en fest för alla barnen och mina syskon.
Eriks pappa var upptagen och kunde inte komma. Inte heller hans bröder.

Det var sent på eftermiddagen när mamma Tuttan bad Erik om mig att gå ut och vänta utanför huset. Vi gick upp till stallet och umgicks en stund med hästarna och gav
dem natthö. Vi väntade en bra stund och undrade vad de höll på med. 


Så öppnades dörren. Alla barn, syskon och Tuttan stod sig högst upp på trappan och
ropade,
– Ni kan komma nu. 
När vi gick upp för trappan regnade risgrynen över oss och alla ropade grattis. 
Ett fyrfaldigt leve för brudparet. Hurra hurra hurra hurra. I matsalen brann
alla ljusen. Både takkronan och ljusstakarna. På bordet stod te, scones, marmelad
och ost.  

Gustav klappade sig stolt på bröstet och sa att han hade bakat sconesen.
– Imorgon ska Tuttan visa mig hur man bakar sockerkaka, sa Sara och log lyckligt. 
Anton var inte så intresserad av att baka. Han ville hellre vara med när vi lagade mat. Eriks specialare pasta med köttfärssås
kunde han helt själv med lite övervakning. Vi bestämde att vi skulle ha det till middag.                                                               

Och då sken Anton som en sol. Och köttfärssåsen var lika god som vanligt.

Nästa dag sparkade Hasse igång sin motorcykel. En röd Nimbus med sidovagn. Han hade meckat med den hela våren och nu glänste den och puttrade jämt och lugnt. Han tog med sig alla barnen på en tur. Gustav satt på bönpallen och Sara och Anton i sidovagnen. De tyckte att det var mycket roligt och ville inte kliva av när de var hemma igen. Men Hasse lovade dem lite fler turer under sommaren och då kunde de tänka sig att kliva av motorcykeln. Men det var under protest.
bild lånad på Pinterest



onsdag 1 februari 2017

Vår

Under vintern hade Erik och jag bestämt att vi skulle gifte oss till våren. För att hitta en dag som passade oss båda med våra arbetstider bestämde vi oss för den första april.
Det var en strålande vårdag. Snön var helt borta men isen låg fortfarande på sjöarna.
Vi började dagen med frukost som vanligt. Hästar och hundar fick sitt. Sedan klädde vi om oss. Jag i röd klänning, med svart kavaj och Erik i ljusbrun manchesterkostym. När vi var färdiga åkte vi till stan och hämtade brudbuketten. Röda rosor som Erik hade beställt. Blomsteraffären hade stoppat i brudslöja också. Men det ville jag inte ha. så på väg till Nora, där vi skulle gifta oss, drog jag ur de vita blommorna och slängde ut genom fönstret.
Vigseln ägde rum hemma hos borgmästaren. Vittnen var hans fru och kontoristen. Själva bröllopsakten tog bara en minut och det var inte utan att jag kände mig lite snopen. Med vigselbevis och en liten statyett i trä av tre små gummor från Nora, som present åkte vi sedan till Stora hotellet i stan för att äta bröllopsmiddag. Oxfilé, glass och ett mycket gott rödvin.
Min lillebror Hasse som bodde i Lillstugan på Karintorp sedan ett år tillbaka kom och hämtade oss. Hasse hade arbetat på sin förskola på förmiddagen men hade tagit ledigt för att hämta oss. Vår bil lämnade vi i stan till nästa dag.
Väl hemkomna blev det fotografering. Hasse tog bilderna som blev mycket bra. Sedan bjöd han på kaffe med avec i Lillstugan. Han hade som vanligt eldat i den lilla kaminen i köket och det var 30 grader.
Efter en stund gick Erik in för att ringa till barnen och berätta om dagen. Jag satt kvar och pratade en stund och sedan gick jag också in för att ringa till Svante och berätta om bröllopet.

Påsk

Barnen fortsatte att komma till oss varannan helg hela vintern.
Påskhelgen kom och med den var huset fullt igen. Mina syskon med barn kom på skärtorsdagen.
På Långfredagen hade det börjat blåsa upp ordentligt. Gustav och jag bakade bröd. Fyra limpor stod i ugnen när strömmen plötsligt gick. Usch sa jag hur ska det nu gå med brödet? Det var ens en gång inte gräddat till hälften så jag lät det stå kvar i ugnen. Erik ringde elleverantören som inte visste när strömmen skulle komma tillbaka. Han sa att förmodligen hade flera träd fallit över ledningen och det skulle ta tid innan allt var röjt.
Nu blev det verkligen besvärligt. Värmen i huset kom från den vedeldade pannan. Men som tur var var ledningarna så pass grova att värmen gick runt av självtrycket. I Lillstugan gick det inte att värma upp när elelementen inte fungerade. Men där gick också att elda så det var ingen fara. Värre var det för alla barn som bodde på loftet. Till dem fick vi bädda med madrasser i vardagsrummet och elda i öppna spisen.
Men toaletterna fungerade inte de heller. Det rann en bäck precis utanför huset och svågern bar hinkar stup i kvarten för att vi skulle kunna använda toaletterna.
Men mat vad skulle vi göra med det? Långfredagen innebar alltid Lax i någon form och persikor med grädde. Potatisen var ju bara att glömma. Visserligen kunde vi äta den gravade laxen som den var men det var ingen som ville det. Så det blev filmjölk och smörgås till middag.
På påskaftonen kom strömmen tillbaka mitt på dagen. Brödet bakade sig självt och blev riktigt bra. Därefter var det bara att stoppa in lammsteken och koka potatis.
Vi dukade i matsalen och frossade i stek och gräddsås. Alla blev proppmätta.
Efter middagen letades det påskägg som jag hade gömt lite här och där. Det blev ett förskräckligt liv när alla barn sprang upp och ner i trapporna och vände på soffkuddar, öppnade skåp och drog fram stolar för att nå överallt. Det gällde att inte skvallra när man hittade ett ägg med någon annans namn.
Så småningom lägrade sig friden. Några tittade på tv. Barnen var på tredje våningen och berättade historier för varandra. Vi tjejer satt i köket med varsitt glas vin och pratade. Vi konstaterade att det var underbart att alla barnen i åldrar 7 till 17 år kunde umgås tillsammans på detta härliga sätt.
Påskdagen var hemresedag. Min syster och hennes familj hade längst att åka så de for iväg redan på morgonen. De andra stannade och åt rester av lax och lammstek till lunch innan de for sin väg.
På kvällen var vi alla trötta och belåtna med påskhelgen. Barnen pratade i mun på varandra och berättade vad som sagts dem emellan och vad som hänt. Men så småningom lägrade sig lugnet och Erik kunde läsa fortsättningen ur Bröderna Lejonhjärta.
Nästa dag åkte vi in till stan och vinkade av barnen vid busstationen. Det blev lite tomt i hjärtat för både Erik och mig. Vi åkte hem och tog en promenad i skogen med Caline och nytillskottet Buttan, en jättestor labradorflicka. Vi konstaterade att det hade varit en väldigt trevlig helg trots missödet med elen. Och vi såg fram emot att vara ensamma med barnen nästa gång de skulle komma.

Jul och Nyår


Varannan fredag hela hösten stod jag och Erik vid Swebus hållplats och väntade på barnen. Det var en härlig tid med svampplockning, matlagning och bak tillsammans. Umgänge i soffan framför tv:n. På kvällarna läste Erik ur Astrid Lindgrens böcker Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta.
Julen tillbringade vi tillsammans med min mor och Anders. Han mådde mycket bättre nu och lagade mat så det stod härliga till. Hans förflutna som kock på båtar visade han verkligen.
Min mamma lagade rullmops som vi alltid hade till jularna när jag var barn. 
Efter middagen satt vi i vardagsrummet med kaffe och brasa. Mamma hade putsat den stora silverbrickan och dukat med frukt och julgodis.
Barnen ringde på kvällen och berättade om sina julklappar. De var glada och pigga och längtade till annandagen då de skulle komma och stanna till skolan började. 
När de kom blev huset fullt i några dagar. Dagen före nyårsafton kom min syster med man och barn. Min bror med fru kom också. Deras flickor var upptagna av annat men lovade att komma till påsk.
Huset blev knökfullt men alla var glada, positiva och hjälpsamma så allt flöt smidigt.
Nyårsafton firades med god middag och högtidligt skålande i mousserande vin vid 12-slaget.
På nyårsdagen ägde den stora tävlingen rum. Alla hade hjälpt åt att pista en slalombacke med hjälp av pulkor. Backen började på dyngstacken vid stallet och gick ner till sjön. Den hade sju portar. Barn under tio år som inte åkte slalom fick i stället åka kälke. Och då vann Sara förstås. Lycklig och alldeles röd om kinderna hissades hon av alla andra under den högtidliga prisutdelningen.
Resten av barnens skollov var härliga dagar med skidor, pulka och korvgrillning i skogen. En och annan limpa hann Gustav baka förstås.

Höst

Vi lämnade barnen mitt i natten hos deras mamma, med många pussar och kramar och försäkran att de skulle ta Swebus till oss nästa helg.
Erik och jag fortsatte de 20 milen hem till oss. Caline sov tryggt i baksätet och brydde sig inte om att vi skrattade och pratade med varandra.
Vi berättade för varandra vad som varit bäst under de tre veckorna. Erik tyckte att dagarna på stranden med sol och slottsbyggande i sanden varit bäst. Jag tyckte kvällarna med matlagning tillsammans med barnen var bäst. Alla tre gillade att laga mat och hjälpte mer än gärna till. Till Gustavs sorg fanns det ingen ugn i stugan. Han hade så gärna velat lära sig att baka bröd. Men jag försäkrade honom att nästa gång han kom till oss skulle han och jag baka limpor tillsammans.
Under hösten fortsatte Erik att skriva sin C uppsats. Den släpade efter och behövde nu bli färdig för att han skulle få ut sin examen. Jag fortsatte på mitt arbete med psykotiska unga människor.
Barnen hälsade på oss var 14 dag. Vi hade fullt sjå att hinna med allt som de ville göra under fredag till söndag eftermiddag. De tyckte om att vara med Erik i stallet och sköta om våra två hästar. Vårt lofte för hö var inte så stort så Erik och barnen hämtade hö hos en bonde i närheten en gång varannan månad.
På kvällarna lagade vi middag tillsamman. När Gustav hade baka bröd några gånger blev Anton och Sara lika intresserade. När vi höll på alla fyra var det fullt med bunkar, mjöl och slevar över hela köket. Då kom Gustav på att han ville baka kakor. Det tog några gånger innan de blev ätbara. Han blandade ingredienserna lite hip som happ. Så småningom lärde han sig att följa recepten och då blev han nöjd.
Söndag eftermiddag var det dags att skjutsa barnen till stan och se till att de kom ordentligt på bussen. Vi vinkade och med tomhet i hjärtat satte vi oss i bilen och åkte  iväg under tystnad. Det hjälpte att vi var med i ett matlag och kunde åka hem till någon av våra vänner och äta middag och skratta och prata och under en stund glömma saknaden.