Det var med sorg i hjärtat Erik och
jag vinkade av barnen en söndag andra veckan i augusti. Vi hade haft det så
härligt i sju långa veckor.
På kvällen tog Erik med sig Caline
på en löparrunda i skogen. Jag tittade på tv en stund men hade svårt att
koncentrera mig. Tankarna vandrade hit och dit och tystnaden var öronbedövande.
Så jag stängde av och satt en stund i mörkret.
Det var skönt när Erik och Caline
kom hem. Erik duschade och jag gav både Buttan, labradoren och Caline mat.
Klappade om dem och talade om hur ledsen jag var för att barnen åkt och det
blivit så tyst i huset. Caline var alldeles andfådd och kunde inte äta. Så jag
tog bort hennes mat och sa att hon fick vänta en stund. Hon drack mycket vatten
och la sig ned och somnade.
Lite senare satte Erik och jag oss
vid köksbordet, som vi ofta gjorde. Jag tände ljusen och vi pratade i flera
timmar om hur härlig sommaren varit. Vi såg fram emot med längtan att barnen
skulle komma igen om 14 dagar.
Både Erik och min semester var slut
och vi började jobba båda två. Jag jobbade i stan två mil hemifrån. Men Erik
hade sex mil att köra så det var tidiga morgnar.
Dagarna gick fort i och med att vi
båda var hemifrån hela dagarna. Vi var båda trötta på kvällarna och somnade
tidigt.
Till vår stora sorg fick jag ett
andra missfall. Vi ville gärna ha ett gemensamt barn men det ville sig inte
riktigt.
Jag sörjde länge men lovade
samtidigt mig själv att inte ge upp.
I slutet av
augusti kom barnen igen. Det märktes nu att den långa vistelsen hos oss under
sommaren gjorde att barnen verkligen kände sig hemma på Karintorp.
Gustav ville
baka bröd redan på fredagskvällen och Anton lagade middag med Erik och lilla
Sara var med lite överallt.
Helgen gick
som vanligt alldeles för fort. Men nu hade fjortondagarsperioderna utan barnen
börjat. Och det visste vi ju hur det var.
En kväll
ringde min son Svante och frågade om han fick flytta hem till oss. Han bodde i
en egen lägenhet sedan ett år tillbaka. Nu kände han sig ensam och ville gärna
bo på Karintorp ett tag.
- Självklart
att du får det, sa jag.
Några dagar
senare hyrde Erik en släpvagn och hjälpte Svante att flytta hem till oss. Han kom lagom till sin födelsedag, som vi
firade med alla tillbehör. Ljus, choklad med vispgrädde och solskenstårta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar